PedagogikArtiklar

Gästblogg: “Jag inser att man kan vara smartare än man tror, man måste bara tänka riktigt ordentligt”

“Jag inser att man kan vara smartare än man tror, man måste bara tänka riktigt ordentligt”. Ingen blev lyckligare än jag när jag hörde min elev säga detta. Hen hade förstått vikten av tänkandet, det som är så avgörande för lärandet. Alla gillar inte matte och detta var helt enkelt inte ett ämne för denne enligt denne själv. Hen gav lätt upp, pillade gärna med annat eller gick ut en sväng. Det eleven dock visste var att jag inte ger mig i första taget. Mitt mål: att hen innan vi skiljdes åt efter sexan skulle säga att den gillade matte i alla fall lite...
Jan 22

Så vad var det som hände när denna elev kom till oss på Kollaskolan? Vad var det som gjorde att detta blev en framgångssaga istället för motsatsen?

För det första så fick eleven landa i en kultur med fokus på relationer, acceptans, lärande, utveckling och glädje. En kultur som ser hela människan och inte bara checkar boxen för uppnådda mål. En kultur där värdegrunden är minst lika viktig som kunskapsutvecklingen och där de båda inte hålls isär utan bygger broar för varandra.

Att värdegrundsarbetet går hand i hand med kunskapsutvecklingen är givetvis viktigt i alla ämnen men när det kommer till just matematiken är den helt avgörande. Matematik är ett ämne där många tror att fokus ska ligga på att visa vad man kan i stället för att utmana sig själv, trots att det bara är i det andra fallet som man har möjlighet att utvecklas. För att våga gå utanför den trygga zonen krävs dock ett så kallat “växande tankesätt” och att man känner sig trygg i den grupp man befinner sig i. Annars kommer alla inte våga att ställa frågor. Miljön måste således vara öppen och inbjudande. En sådan där ingen skrattar åt någon, där man stöttar och peppar varandra samt lyfter sina klasskompisar i både framgång och motgång. Där man ser olikheter som tillgångar. Barnen måste också veta att det är det här som gäller i klassrummet och förhållningssättet måste därför backas av lärarna till 100% HELA TIDEN. Annars blir inte denna kultur just en kultur.

Vill vi ha en sådan här lärande kultur måste vi alltså sluta be eleverna göra sådant som de redan kan annars ger vi dem inte ens chansen att lära sig. Vi behöver utveckla en samsyn kring hur vi berömmer våra elever. Gör vi det enbart på grund av att de gjorde klart den färdiga stencilen på fem minuter är vi fel ute. Berömmer vi istället eleven som, även fast den inte hann fram till svaret, ansträngde sig extra mycket på det kluriga problemet, då är vi på rätt väg. Det är just där det händer. När eleverna hamnar i den “lärande gropen” där de tvingas utmana sig själva och sina tankar, kanske samarbeta och vrida och vända på sina resonemang innan de finner vägen upp som de utvecklas. Så vad är det som händer i hjärnan vid sådana tillfällen? Jo, det trampas upp en ny bana mellan nervcellerna. Personen i fråga blir lite smartare än innan. Och hur spännande är inte det? Att förklara den här mekanismen för eleverna kan också göra en stor och viktig skillnad. Glöm dock inte att leva som du lär. Vi kan inte utbilda eleverna i något och sedan göra tvärtom.

Elever med låsta tankesätt har en tendens att söka bekräftelse på löpande band, de vill få hjälp så att de snabbt kan ta sig vidare. För dem handlar det mest om att bli klara. Testa vad som händer om du i stället ställer en fråga till eleven, för ibland gör vi det för lätt för dem (med all välmening) och helt enkelt bara förklarar hur de ska göra. Här tenderar det att bli fel igen. Detta hjälper inte hjärnan att växa, det hjälper en curlad generation att komma undan med det jobbiga.

I en lärande kultur vill vi få eleverna att ställa frågor. Traditionellt håller vi lärare i en genomgång efter vilken vi säger: “Några frågor?”. Eleverna skruvar då på sig och tittar på varandra. Flera tänker troligtvis på samma fråga men ingen vågar ställa den. Varför? En fråga ställd på detta sätt tenderar nämligen att skapa barriärer för eleverna då de genom att svara på den också medger att de inte har förstått allt och då är risken att de känner sig bristfälliga.

Vad händer om vi istället skiftar fokuset och säger: “Ok elever, nu har jag krånglat till detta ordentligt så ge mig fem frågor”? I denna situation så får vi det att låta som att bristen ligger hos oss istället. Vrid och vänd på det här och du har snart skapat en kultur där man ställer frågor till varandra och där det är accepterat och naturligt. Att fråga ska ses som en möjlighet att fördjupa och bredda sitt matematiska tänk och inte som ett tecken på oförstånd. När du i din tur ställer frågor tillbaka, använd gärna ordet “tror” då detta visar återigen på att vi är ute efter en lärandeprocess där det rätta svaret inte nödvändigtvis står i fokus.

När vi lyckats skapa en grundtrygghet i gruppen och alla känner tillhörighet kommer vi också lätt åt allas tankegångar för då vill man dela med sig. Att som elev få gå in i ett klassrum med vänner och en lärare som man vet respekterar en och bryr sig om en är alla elevers rättighet. Det är också alla lärares skyldighet att skapa denna upplevelse då det ju faktiskt är då det egentliga lärandet kan äga rum. I en hjärna där oxytocin bildas bara av själva mötet mellan dig som lärare och dina elever. Men glöm inte att relatera till någon är ett verb. Vi relaterar till varandra och bygger därigenom en relation. Detta kräver underhåll så se till att fylla på innan du gör dina uttag. Relationskontot måste alltid ligga på plus och det är lärarens ansvar att se till att det är så.

Vet ni? Den där eleven som var ny, hen som inte gillade matte, som ibland till och med fick ångest av att tänka på ämnet, den eleven ställer idag frågor. Hen resonerar, är nyfiken och börjar sakta men säkert infinna sig i min övertygelse om att matematik faktiskt är lite spännande ändå. Det var dock inte matematiken i sig som gjorde detta möjligt utan det var de positiva relationerna som lade grunden för att låta hen utvecklas, finna tryggheten och acceptansen och i nästa steg orka ta sig an kunskapen. Vi lärare höll i och höll ut. Vi gjorde lika och vi lyckades. Eleven lyckades!


Ovan har delar ur Kollaskolans arbete “Välmående ger resultat” lyfts fram.

Namn: Anna Lundström

Titel: Förstelärare - Välmående ger resulat, Kollaskolan

Kommun: Kungsbacka

Intressen: hälsa, träning o galenskap (gillar små galna påhitt o att ha kul med elever o kollegor)

Bakgrund: Arbetat på kollaskolan sedan jag var nyexad 2004. De flesta åren på lågstadiet o de senaste 3 åren på mellanstadiet, där jag undervisar ma/no/tk. Brinner lite extra för matteämnet

PedagogikArtiklar

Gästblogg: “Jag inser att man kan vara smartare än man tror, man måste bara tänka riktigt ordentligt”

“Jag inser att man kan vara smartare än man tror, man måste bara tänka riktigt ordentligt”. Ingen blev lyckligare än jag när jag hörde min elev säga detta. Hen hade förstått vikten av tänkandet, det som är så avgörande för lärandet. Alla gillar inte matte och detta var helt enkelt inte ett ämne för denne enligt denne själv. Hen gav lätt upp, pillade gärna med annat eller gick ut en sväng. Det eleven dock visste var att jag inte ger mig i första taget. Mitt mål: att hen innan vi skiljdes åt efter sexan skulle säga att den gillade matte i alla fall lite...
Jan 22

Så vad var det som hände när denna elev kom till oss på Kollaskolan? Vad var det som gjorde att detta blev en framgångssaga istället för motsatsen?

För det första så fick eleven landa i en kultur med fokus på relationer, acceptans, lärande, utveckling och glädje. En kultur som ser hela människan och inte bara checkar boxen för uppnådda mål. En kultur där värdegrunden är minst lika viktig som kunskapsutvecklingen och där de båda inte hålls isär utan bygger broar för varandra.

Att värdegrundsarbetet går hand i hand med kunskapsutvecklingen är givetvis viktigt i alla ämnen men när det kommer till just matematiken är den helt avgörande. Matematik är ett ämne där många tror att fokus ska ligga på att visa vad man kan i stället för att utmana sig själv, trots att det bara är i det andra fallet som man har möjlighet att utvecklas. För att våga gå utanför den trygga zonen krävs dock ett så kallat “växande tankesätt” och att man känner sig trygg i den grupp man befinner sig i. Annars kommer alla inte våga att ställa frågor. Miljön måste således vara öppen och inbjudande. En sådan där ingen skrattar åt någon, där man stöttar och peppar varandra samt lyfter sina klasskompisar i både framgång och motgång. Där man ser olikheter som tillgångar. Barnen måste också veta att det är det här som gäller i klassrummet och förhållningssättet måste därför backas av lärarna till 100% HELA TIDEN. Annars blir inte denna kultur just en kultur.

Vill vi ha en sådan här lärande kultur måste vi alltså sluta be eleverna göra sådant som de redan kan annars ger vi dem inte ens chansen att lära sig. Vi behöver utveckla en samsyn kring hur vi berömmer våra elever. Gör vi det enbart på grund av att de gjorde klart den färdiga stencilen på fem minuter är vi fel ute. Berömmer vi istället eleven som, även fast den inte hann fram till svaret, ansträngde sig extra mycket på det kluriga problemet, då är vi på rätt väg. Det är just där det händer. När eleverna hamnar i den “lärande gropen” där de tvingas utmana sig själva och sina tankar, kanske samarbeta och vrida och vända på sina resonemang innan de finner vägen upp som de utvecklas. Så vad är det som händer i hjärnan vid sådana tillfällen? Jo, det trampas upp en ny bana mellan nervcellerna. Personen i fråga blir lite smartare än innan. Och hur spännande är inte det? Att förklara den här mekanismen för eleverna kan också göra en stor och viktig skillnad. Glöm dock inte att leva som du lär. Vi kan inte utbilda eleverna i något och sedan göra tvärtom.

Elever med låsta tankesätt har en tendens att söka bekräftelse på löpande band, de vill få hjälp så att de snabbt kan ta sig vidare. För dem handlar det mest om att bli klara. Testa vad som händer om du i stället ställer en fråga till eleven, för ibland gör vi det för lätt för dem (med all välmening) och helt enkelt bara förklarar hur de ska göra. Här tenderar det att bli fel igen. Detta hjälper inte hjärnan att växa, det hjälper en curlad generation att komma undan med det jobbiga.

I en lärande kultur vill vi få eleverna att ställa frågor. Traditionellt håller vi lärare i en genomgång efter vilken vi säger: “Några frågor?”. Eleverna skruvar då på sig och tittar på varandra. Flera tänker troligtvis på samma fråga men ingen vågar ställa den. Varför? En fråga ställd på detta sätt tenderar nämligen att skapa barriärer för eleverna då de genom att svara på den också medger att de inte har förstått allt och då är risken att de känner sig bristfälliga.

Vad händer om vi istället skiftar fokuset och säger: “Ok elever, nu har jag krånglat till detta ordentligt så ge mig fem frågor”? I denna situation så får vi det att låta som att bristen ligger hos oss istället. Vrid och vänd på det här och du har snart skapat en kultur där man ställer frågor till varandra och där det är accepterat och naturligt. Att fråga ska ses som en möjlighet att fördjupa och bredda sitt matematiska tänk och inte som ett tecken på oförstånd. När du i din tur ställer frågor tillbaka, använd gärna ordet “tror” då detta visar återigen på att vi är ute efter en lärandeprocess där det rätta svaret inte nödvändigtvis står i fokus.

När vi lyckats skapa en grundtrygghet i gruppen och alla känner tillhörighet kommer vi också lätt åt allas tankegångar för då vill man dela med sig. Att som elev få gå in i ett klassrum med vänner och en lärare som man vet respekterar en och bryr sig om en är alla elevers rättighet. Det är också alla lärares skyldighet att skapa denna upplevelse då det ju faktiskt är då det egentliga lärandet kan äga rum. I en hjärna där oxytocin bildas bara av själva mötet mellan dig som lärare och dina elever. Men glöm inte att relatera till någon är ett verb. Vi relaterar till varandra och bygger därigenom en relation. Detta kräver underhåll så se till att fylla på innan du gör dina uttag. Relationskontot måste alltid ligga på plus och det är lärarens ansvar att se till att det är så.

Vet ni? Den där eleven som var ny, hen som inte gillade matte, som ibland till och med fick ångest av att tänka på ämnet, den eleven ställer idag frågor. Hen resonerar, är nyfiken och börjar sakta men säkert infinna sig i min övertygelse om att matematik faktiskt är lite spännande ändå. Det var dock inte matematiken i sig som gjorde detta möjligt utan det var de positiva relationerna som lade grunden för att låta hen utvecklas, finna tryggheten och acceptansen och i nästa steg orka ta sig an kunskapen. Vi lärare höll i och höll ut. Vi gjorde lika och vi lyckades. Eleven lyckades!


Ovan har delar ur Kollaskolans arbete “Välmående ger resultat” lyfts fram.

Namn: Anna Lundström

Titel: Förstelärare - Välmående ger resulat, Kollaskolan

Kommun: Kungsbacka

Intressen: hälsa, träning o galenskap (gillar små galna påhitt o att ha kul med elever o kollegor)

Bakgrund: Arbetat på kollaskolan sedan jag var nyexad 2004. De flesta åren på lågstadiet o de senaste 3 åren på mellanstadiet, där jag undervisar ma/no/tk. Brinner lite extra för matteämnet

More episodes

No items found.